dexposed

Det känns konstigt att ta sina känslor på allvar. De är trots allt bara känslor? Inget direkt fysiskt. Något obegripligt och abstrakt men ändå något som känns. Ologiskt. Livets mening går ut på att finna något som inte går att ta på. Kärlek. Det händer att man ställer sig frågan vad fan är det egentligen? Hur ska man veta när det är värd kärlek eller när "kärleken" inte är bra nog? När ska man välja att nöja sig liksom?

Att vara otrogen är svek och oerhört respektlöst men det kanske ligger i vår natur någonstans att hitta bättre? Människan sägs ju aldrig bli nöjd och alltid sträva efter det bättre. Otrohet kanske i grund och botten handlar om sexualdriften. Kanske är vi inte så mycket bättre/uvecklade än djurt ex som knullapan utan har liknande instinkter. Om förhållandet tar slut är det självklart att man ska gå vidare. Förhållanden har som regel alltid ett bäst-före-datum. Varför inte börja leta och utforska efter nästa redan nu? Plan B?

Och varför allt jävla hets kring förhållanden? "Må bra fast du är singel"-tips i varje tidning. Man är singel inte döende. Måste man verkligen vara i ett förhållande för att vara lycklig? Är jag olyckligare nu för att jag inte befinner mig ett förhållande? Och nej - jag vill inte leva i celibat. Hur många vänner man än lyckas har, hur många bra fester man än vart på, hur många klädplagg man än äger så känns det nästan hopplöst för att det är fortfarande i mitt fall männen som man letar sig till. Alltså jag vet inte riktigt vart jag försöker komma med den här halvpatetiska samhällsanalysen men jag känner mig lite ensam, djup, fundersam och vilsen ikväll.

Puss & Kram.